Jag och mamma var på väg till ett öppet hus på NTI gymnasium, det var någonstans i december 2016 och jag var bara 15 år.
Vi var på väg till gymnasiet, åkte tunnelbana, det var sen kväll och de flesta var på väg hem från t.ex. jobbet, så det var väldigt trångt och det fanns väldigt lite plats.
Där stod jag med min mamma vid en av dörrarna och försökte att stå så stadigt som möjligt och ge plats åt andra människor, och där stod han, den lilla gamla gubben, svartgrå hår, solbänd hy, ovårdade kläder stod väldigt nära mig, vilket jag trodde berodde (bland annat, inser jag senare) på att det var lite plats.
Jag stod där och småpratade med mamma, väntade på att vi skulle gå av tåget.
Det var då jag kände hur en hand sakta men säkert trevade ned till den delen av mina byxor där rumpan befann sig och försökte röra där.
Som tur var hade jag på mig lite mer lösa byxor som åkte ned hela tiden, de gjorde att han bara rörde tyget, men jag kände det, kände försöket till att röra min rumpa.
Så klart vände jag mig om och tittade runt, tittade på mannen som försökte låtsas som ingenting.
Det var väl ett misstag tänkte jag, strunta i det, sånt händer utan att folk menar att göra sådant, det är ju så trångt att man kan knappt röra sig.
Men då kände jag den där jävla handen igen, lite mer självsäker men ändå försiktig.
Då förstod jag att det inte va ett misstag, bara en olyckshändelse, HAN FÖRSÖKTE ATT TAFSA PÅ MIG!
Som ni kanske förstår så blev jag chockad, för jag hade aldrig blivit utsatt för något liknande tidigare.
Jag flyttade närmare mamma.
Hon kollade upp på mig, lite misstänksam, och frågade:
-Är allt okej?
Jag, chockad som jag var sa att allt var bra, att jag bara ville göra rum åt andra resenärer.
Hon frågade ingenting mer och redan nästa station skulle vi gå av, dagen/kvällen fortsatte och jag hade det väldigt kul, tänkte inte mer på det.
Enda till ett par veckor senare då jag började tänka på det och det var då känslorna kom ned krasande.
Jag kände mig kränkt, äcklad, rädd, förfärad.
Hela den dagen grät jag och övervägde om jag skulle tala om det för någon eller inte, jag hade trots allt inte sagt något på en väldigt lång tid, men till slut, när jag duschade, beslöt jag mig för att säga det till mamma.
Sakta men säkert började jag att ta upp det, dock hann jag inte komma till saken och började att gråta.
Så klart blev hon orolig och ville veta vad som hade hänt och jag försökte att tala om det för henne mellan mina gråtattacker.
Men gud vad chockad jag blev av vad hon sade till mig, för hon hade förstått vad den där gubbjäveln hade försökt göra, hon sa något i stil med:
-Var det bara det, det kommer att hända dig många gånger i framtiden.
Hon var inte elak på något sätt, bara van, som om hon visste att det skulle hända och det var det.
Gud vad fel det var, hur kunde han göra det, hur GÖR andra detta och MER?
Varför händer det inte bara mig, varför ?
Det borde inte hända, det SKA INTE hända någon!
Enda sedan denna dag har jag blivit mer försiktig, har till och med kommit på vad jag ska göra om någon försöker göra något liknande, jag ska skrika åt aset att sluta, se till att alla kan se och höra vad ett sådant as gör, polisanmäla.
Och det är något som alla som blir utsatta för sexuella tackraserier borde göra, jag vet att det är svårt, men så mycket bra kan komma från att säga till om sexuella tackraserier.
Så jag ber er som läser att prata om det här, att faktiskt visa att detta är ett verkligt problem som kan hända och HÄNDER ALLA hela tiden, något som skadar så många, skärrar dem för livet.
Jag ber er som har varit med om sådant, tala ut, det kommer att hjälpa även om det inte verkar som det.